Tuffa tider. Tentaperioder! Jag önskar att jag endast hade tentor och plugg att kämpa med, men tyvärr är så inte fallet. Så småningom kommer det bli så. Jag är helt övertygad om det. Äntligen har jag fått tider för utredning angående mitt mående som har varit dåligt sedan 10 år tillbaka. ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN! Som jag har kämpat för att ens komma dit. OBS. Jag skriver endast om mitt mående pga. detta är något som ska vara tabu att prata om. Människor kan lätt se ner på en. Men för mig höjs den människan till skyarna som törs prata om sådant. Motsatsvis ser jag den människan som dömmer som jävligt patetisk.
Vården. Ja herregud vården. Det finns inget förtroende för mig där längre. Stafettläkare finns överallt och detta är väl det sämsta påfund som någonsin kommit till stånda. Jag fick en stafettläkare förra året. Han började prata om bipolaritet och slängde mig på massa mediciner som skulle funger för detta. Och då talar jag inte om en medicin. Detta gjorde han efter ETT möte med mig och efter en liten lapp som jag fyllde i. Såklart började jag ju tänka i de banorna att jag kanske var bipolär. Jag ville ju gärna hitta något att skylla mitt dåliga mående på. Självklart har det i efterhand kommit fram att jag förmodligen lider av djup depression som jag aldrig tagit mig ur. En läkare har alltså låtit mig käka tabletter som han faktiskt inte har haft en anledning över huvud taget att ge mig. Dessutom tog han inte tag i saken och skickade mig vidare för att verkligen utreda om jag verkligen var bipolär (vilket är en skyldighet, som jag även gick och väntade på). Detta är något som jag i månader har ringt och tjatat om, varit arg på samt fått hjälp av närstående med. Nu har jag dock kommit dit. Tack vare min envishet (släktdrag skulle jag tro). Men den stackaren som inte orkar? Den som ger upp? Det ska verkligen inte gå till så här. Inte för en som mår psykiskt dåligt och vars liv ibland tyvärr vilar i andras händer. Jag hoppas att sjukvården med psykiskt dåligt mående får de resurser som krävs för att hjälpa fler människor.. Hörs man inte så syns man tyvärr inte. Det är så i många situationer i livet.
Till sist. Jag har lärt mig så jävla mycket av mitt mående. Det har gett mig mycket som många inte kommer vara i närheten utav. Det har gett mig perspektiv på saker och ting. Men, än så länge uppskattar jag inte alltid detta. Jag jobbar dock på det. Ständig ångest är ju såklart inget som någon uppskattar. MEN, fan vad jag kommer vara stark den dagen då jag har fått alla verktyg som jag behöver. 💪 Tills dess. Man får helt enkelt kämpa på. Envisas med att slå ned ångesten. Hädanefter ska det stå 1-0 till mig. Jag ska vinna varje dag. Ett motto!
Love / E